skrivna år 2002.

"Egentligen var det en ren rutinkontroll. Knutan som fanns i höger bröst hade funnits där i några år. Jag hade själv beställt ultraljud och mammografi ett par gånger. I privat regi. Ingen hade talat om för mig att ett adenomfibro (körtel) kan utvecklas till en malign tumör. Jag hade frågat om och hur ofta jag borde kontrollera knutan om det fanns risk att det skulle bli cancer. Svaren jag fick var en axelryckning och att det behöver du inte kontrollera du är så ung. (30år). Nu var jag invaggad i någon slags falsk trygghet för när läkaren på ultraljudskliniken sa att en remiss skulle skickas till mammografi försäkerhetsskull, kändes det som om marken försvann under mig ett tag. Efter det drabbades jag av kortvarig yrsel. Många tankar korsade min hjärna på de minuterna. Tankar om barnen, då jag som ensamstående mamma till Emma 17 och Lina 14, de som är så nära mig i allt och som jag älskar mer än allt annat. Hur skulle de klara sig utan mig? För döden i tanken dök upp lika snabbt som läkaren talade om för mig att skicka en remiss. Mina föräldrar och syster, hennes barn. Vi är som en stor familj. Jag ville inte lämna allt detta. Popcorn min golden retriver som är min ut och gå kompis och kelgris, mitt tredje barn, inte skulle han kunna förstå. En tid skulle ges inom 2v sa läkaren. När 4 veckor gått ringde jag till röntgen. De hade inte fått någon remiss. Ringde och påminde läkarens sekreterare. Vet ej vem som felat. Remiss skickades och jag fick tid sammanlagt 10 veckor efter undersökningen. Eftersom jag i regel har fullt upp med barn, djur (flickorna har en häst också) hund, 5 katter, hus och trädgård, kunde jag ganska bra skjuta undan tankarna på detta. Jag hade dock känt att det fanns förstorade lymfkörtlar i axillen.

Så kom dagen för mammografi. Jag kände mig rätt lugn. Mammografi och ultraljud blev gjort och en myckt sympatisk läkare talade om att man inte kunde se något annat än körtelsvävnad och fibrosvävnad som låg huller om buller. Försäkerhetsskull gjorde man en finnålsbiopsi. Tid ordnades direkt. Denna undersökning var väldigt enkel och smärtfri. Så blev det ännu en väntan på svaret därifrån. En vecka senare ringde läkaren dit remissvaret hade anlänt. Mycket nervös och stressad läkare som undrade om jag fått en remiss till kirurgen?!? Jag undrade då varför. Jo, det var någon förändring i cellmamsan hade cytologsvaret visat. Hade jag inte haft min medicinska utbildning (tror jag) hade detta blivit mycket, mycket fel för en person som helt oväntat fått detta svar. Jag tackade för samtalet och hon skulle skicka remissen till kirurgen. När jag lagt på luren kom tårarna."

Jag minns när mamma först berättade för oss. Jag blev helt försörd. Bröt ihop i skolan dagen efter och ville hem men med stöd från mina fina vänner stannade jag kvar. Min kloka underbara mamma sa att "Vi får ha denna dagen till att gråta hur mycket vi vill, men sen måste vi försöka leva som vanligt. Ni får fortfarande vara arga på mig ibland som innan och inte tassa runt på tårna." Mammas högra bröst opererades bort och man hittade metastaser i lymfkörtlarna i armhålan. Strålning och cytostatika sattes in. 2 år orkade världens bästa mamma kämpa innan kampen tog slut! Älskade mamma. Att det bara får gå till på detta viset. Du var världens bästa och du fötjänade inte detta. Inte vi heller. Saknar dig lika mycket varje dag!

*1958-07-11
+2003-09-27